Bidragsgivare & Sponsorer

Våra föreställningar har producerats med bidrag från:

Kulturrådet

Konstnärsnämnden

Judiska Församlingen Stockholm Kulturkommittén

Författar Fonden

Framtidens Kultur

Stockholms stad

Foto: Karl Gabor

Trauman och minnen från läger och getton letar sig ner genom generationerna i pjäsen ”Mispocha/Familjen”. Här anas en försoning men också hur nya sår och konflikter uppstår.

Mispocha/Familjen

Teater

Regi Voula Kereklidou

Medverkande Daniel Goldmann, Anette Sallmander

Var Fri scen, Kulturhuset Stadsteatern

Text Anette Sallmander

Scenografi: Anette Sallmander, Voula Kereklidou. Dockor: Annika Arnell. Kostym: Anne-Christine Axelsson. Rörelseintruktör: Ulf Evrén. Musik: Henrik Lörstad

Det är 1960-tal. En helt vanlig fredagskväll, pappan pluggar på ett prov för att bli kvällskursingenjör. Mamman lagar mat, barnen leker med sitt Märklintåg på vardagsrumsgolvet. En igenkännbar idyll, och ändå inte.

Ty man ska fira sabbat, mamman ska tända ljusen, och fadern ta på sin kippa, samt välsigna bröden och barnen. Här bor två av överlevarna efter nazismen och Förintelsen. Man har behållit sina judiska traditioner, men blicken är riktad framåt, mot svensk trygghet och ett slags välstånd. Mot en ljus framtid för barnen.

Ett telefonsamtal förändrar allt. Pappans syster sitter på ett tåg från Polen, hon har försökt dölja sitt judiska ursprung – till och med bytt namn – men nu har antisemitismen hunnit ifatt hennes familj. Judesvin, skriker barnen på gatan. Nu bryter hon sabbaten genom sin resa. Historien kommer ifatt dem alla, plötsligt blir allt då igen. Frågor om vem som svek vem och vad familj står för blir åter verkliga.

Daniel Goldmann och Anette Sallmander har förut spelat en kort version av ”Mispocha/Familjen” på Sveriges museum om Förintelsen. Nu ges en utökad version av pjäsen på Fri scen, Kulturhuset Stadsteatern. Det är ett drama om hur trauma och minnen letar sig ner genom generationer, och om hur människor förtvivlat vänder och vrider sig för att kunna skapa nya liv. Fadern har fruktansvärda minnen från Lódz ghetto, modern har överlevt lägren. Nu försöker man bygga normalitet.

Anette Sallmander och Voula Kereklidou har skrivit, regisserat men också skapat scenrummet med en stor leksakstågsanläggning som ensemblen har att förhålla sig till, en tydlig symbolik som på en gång berättar om transporter till läger, men också om räddningen. Man kliver över spåren på väg mellan köksbord och soffgrupp. Fadern vägrar att emot sin syster eftersom hon blev kommunist. Hon lade allt ansvar på sin lillebror som fick uppleva hur föräldrarna skickades till Auschwitz.

Under tiden leker barnen. Först svält. Vem är mest hungrig? Sedan diskuterar man godsvagnar, hur många djur fick plats – blandades kor och grisar? Var kissar man? Under fantasierna döljer sig oläkta sår och minnen som läckt till det prydliga nuet.

Barnen spelas med små dockor, det är ett grepp som fungerar väl. Särskilt som barnen talar perfekt svenska, medan föräldrarna använder uttryck på jiddisch. Annika Arnell har skapat ledbara barn, som blir föräldrarnas fortsättning men också ett motstånd.

Daniel Goldmann spelar fadern som desperat försöker bygga meningsfulla, värdiga liv. Välklädd, till synes kontrollerad men sargad av gettot, alla döda. Anette Sallmander gör modern, som kommit från Ungern – de har träffats på svensk mark. Deras egna tåg har gått från Tyskland, till ett småländskt uppsamlingsläger och Solna. Nu iscensätter barnen deras resa, medan Märklintåget dunkar på rälsen.

Regissören Voula Kereklidou hittar en spelstil som rymmer en teatral förhöjning, där stämmor från två generationer blandas till gräl och en sorgesång om utsatthet. Slutet antyder en försoning, men pjäsen pekar fram mot ett nu – mot ännu en generation som ska ställa 1900-talet och dess förbrytelser mot ständigt nya, såriga konflikter.